Igår var jag och mina skiftkamrater ute och tackade av vår chef som går i pension. Efter en trevlig kväll med mat, hästar och dans så stannade alla över på hotell och de flesta träffades vid frukosten i morse också.

När jag var på väg hem så passerade jag min tandläkare, och brevid den ligger det ett Steinbrenner & Nyberg där jag alltid brukar tröstköpa ett par praliner efter tandläkarbesöket. Jag kunde inte motstå att slinka in där nu heller och passade på att låna toaletten också. Offentliga toaletter brukar inte riktigt vara någon "treat" precis, men den här var så fräsch och fin med värmeljus och vita rosenknoppar i glas att jag bara var tvungen att dela med mig. Varsågoda! :-)

Efter Kola försvann så har vi haft det rätt så stökigt här hemma. Det beror nog dels på att "flocken" är ändrad och dels på att lilla pest-Hera har brustat länge och väl.

Sedan ett par dagar tillbaka så har här varit lugnt. Jättelugnt! Det här är vad vi har sett den mesta tiden...

Fast så snart vi tar i kylskåpet eller prasslar med något så möts vi av dessa små sötnosar...

Helt stillsamt har vi det dock inte. Hera är en liten gris med mycket spring i benen. Eller vad säger ni? :-)

När vi hade Dumle och Kola så var det ett fast hö-rum i buren och av någon anledning så har vi fortsatt att lägga höet på samma ställe. I kväll efter burstädningen så kom jag på att ett byte av hö-hörna var ett ypperligt sätt att förnya deras miljö! Så denna veckan har vi höet åt vänster. :-)

Men matte! Allt är ju alldeles bakvänt!!!  

Du har ju lagt höet i fel ända av buren!    

Fast.. det smakar ju lika gott :-)  

Alla goda ting sägs vara tre, men det verkar inte bättre än att de sorgligt tråkiga är det också. :-(

Fina Eragonsgrisen Lois Lane, med det söta lilla huvudet på sned, somnade också in igår...

Tröstkramar till Irene och Clark Kent... Ett sådant hål går inte att fylla!

Ännu en älskad liten fyrbening har fått somna in. Fina, fina Mette-Marit...

Mette-Marit... "Sorken" som gick sin egna väg...

...och som visste hur en fleecetunnel skall nyttjas...

Tröstkramar till den två- och fyrbenta familjen... <3

Tack alla fina människor för alla underbara kommentarer! <3

Det har varit en intensiv tid här hemma som började med att min nästan 94-årige farfar gick bort för två veckor sedan, att vi fick låta vår fina Kola somna in i måndags och att vi igår, på sonens 11-årsdag, var på farfars begravning.

Farfars begravning var väldigt vacker och leddes av en präst som höll en så fin ton. Att det var en kaprifol på kyrkobladet kändes helt rätt, för alltid när jag ser den blomman så tänker jag på min farfar och hans sambo vid deras sommarstuga i Bohuslän. På bladets sista sida stod det en dikt av Per Curman.

Det händer något med naturen

när en människa dör

Träden

som sett oss födas

stillnar och förtätas i sin grönska

De minns oss

i sina årsringar

Gräset

som böjt sig under våra fötter

reser sig

segervisst i sin tystnad

När en människa dör

flyttar hon in

i träden och gräset

Därför susar det alltid av liv

när vinden går genom träden

och får gräset att viska.

Så här fina var barnen igår:

Och nästa fredag blir dottern tonåring...
 

Under helgen så tappar Kola lite i vikt trots att han äter och får CC två gånger om dagen. I morse när jag kom hem från jobbet och skulle börja morgonproceduren med vägning, CC och Metacam så ser jag att Kola högra öga liksom poppat ut lite. Som om han fått rejäl fatty-eye över natten och att ögat pekar lite uppåt. Vikten hade ökat lite dock. Jag tolkar det som om han har något som tryckt på mer och mer och att trycket lättat lite och att det känns lite bättre nu när ögat flyttat på sig.

Det blev en brakfrukost nu på morgonen. Efter CC:n (och Metacamen då förstås) så sprang Kola och tjejerna runt fötterna på mig medans jag hackade en blandning av alla grönsaker vi hade hemma. Blomkålsblad, broccoli, gul paprika, morot, vitkål och persilja. Mumsigt! Alla tre smaskade glatt i sig för fulla muggar för att sedan gå in i buren och knapra på den nya hötussen.

Det kändes som det enda rätta att Kola skulle få somna in. Han har varit med om tillräcklig.

Hos veterinären fick Kola en spruta lugnande i nacken. Sedan släckte de ner ljuset och lämnade oss och vi matade honom med persilja i ett par minuter tills han inte orkade tugga mer utan la sig ner tyngre och tyngre. Då klappade vi honom i cresten som han gillade plus smekte hans öron. Det har alltid fått honom att blunda av njutning. När han inte hade några reflexer kvar fick han en överdos sömnmedel i buken. Sedan lämnade de oss ifred igen medans Kola andades långsammare och långsammare för att till sist sluta andas helt och hållet.

Jag kommer sakna Kola obeskrivligt! Han är den som från första början visat vägen i mitt liv med marsvin. En så viljestark och samtidigt mild individ som är så skicklig på att kommunicera över gränsen marsvin - människa tror jag inte man träffar på så många gånger i sitt liv. Han har verkligen samtalat med mig.

Det jag framför allt vill säga är tack! Tack för att vi fått ha dig hos oss...

Sov i ro lilla Älsklingen...