Jag har någon gång hört sägas att skaffar man sig en tatuering så vill man bara ha fler. Jag tror baske mig att det är samma sak med marsvin!!!

Jag har fyra marsvin här hemma i buren, men enligt mitt sätt att räkna (dubbla det lagliga minimåttet*) så får det egentligen bara plats 3,6. (De har tillgång till hela köket så fort jag är hemma plus att jag skall bygga större bur när de flyttar till vardagsrummet efter renoveringen där...) Ibland är det riktigt skönt att ha en klar och tydlig spärr så det inte går att skaffa fler, för jag kan verkligen förstå att det kan vara lätt att ta på sig fler av dessa älskvärda varelser än vad som är lämpligt!

Saker och ting blir ju inte bättre av att jag bor max tio minuter från Eragons omplacering och är där titt som tätt heller. Jag måste erkänna att jag alltid har en liten hemlig önskelista där. Det är alltid både sorg och lättnad som far genom hjärtat på mig när en av mina "önskegrisar" får ett hem.

I förra veckan så var det underbara lilla BabyZoo som fick ett hem hos Karin H. Som tur är så brukar hon hänga i Eragons FB-grupp, så då har jag möjlighet att tvinga till mig foton på lilla underverket i hennes nya hem.

Underbara lilla mysgrisen BabyZoo som knipit så många hjärtan <3

När jag var nere på Nansensgatan i helgen så var det genast en ny liten gris som fångade min uppmärksamhet...

Som vanligt så har marsvinsflickan ifråga fler bockar från min "inte-lista" än från den som jag tror att jag vill ha. Svart ansikte är så svårt att fotografera...

Men åh, så sött!

Jag gillar inte virvlar, det går ju inte att klappa dem rätt...

Men varför är det ofta dem jag tittar suktande efter!

De ser så elaka ut i ansiktet...

Fast just den här tjejen har ju faktiskt inte några ansiktsvirvlar... 

Och något långhår skall jag minsann inte ha! Jag fick ju utföra pälsvård för ett helt liv med den där Amerikanska Cocker Spanieln jag fick av min granne som tonåring. Fast jag rakade ju av Hera pälsen för en månad sedan, och det var ju inte så jobbigt...

Göta Petter! Nu  börjar jag väl snart titta efter långhår också!

Det är bara till att inse... Jag har slutat välja marsvin. Jag tror minsann att det är marsvinen som väljer mig istället.  

Ser ni det bedårande vita örat i allt det svarta?

Det enda som skulle kunna göra fina Momo mer perfekt i mina ögon är om hon hade haft en liten upprättstående plym av spretig kjol på baken. Men hon får nog snart också ett eget hem. Och jag skulle för allt i världen inte kunna tänka mig att byta ut någon av de allra vackraste grisarna jag har här hemma, så det är nog bara bra!

Men man kan ju alltid drömma... ;-)

* Länk till att beräkna hur stort antal marsvin som är lagligt i din bur enligt L80 (kap. 8 + bil. 1:4). Halvera antalet marsvin för att får det lämpliga antalet enligt mitt sätt att tänka, och kom ihåg att det inte finns några halva marsvin! *kastar sten i glashus*

Jag anser att jag har harmoni här hemma nu. Hera och Linnea har varandra och Daisy har sin Spike. Det finns någon för alla. Det är inte helt gnisselfritt hela tiden. När någon av honorna brunstar kan det bli lite livat, men då steppar Spike in och talar om att "Hörreni tjejer! Det är faktiskt JAG som bestämmer! Och jag är minsann man nog för att räcka åt er allihopa..." *vick, vick, kurr, kurr* ;-)

Spike och hans fruar - Det går bra så länge Daisy och Linnea slipper ha huvudena åt samma håll

Det gäller dock att vara lite lyhörd. På bilden nedanför ser man tydligt att Daisy demonstrerar att hon minsann är högre i rang och att Hera helst hade legat mycket längre bort från henne. Då är det onödigt att låta just dessa vara ofrivilligt nära varandra...

Linnea och Spike tillsammans är väl rätt OK, men det syns att Spike inte är 100% nöjd med att vara så tätt inpå en obrunstig Linnea.

Mellan tanterna råder total avslappning. Det gör inget att det är lite trångt eller att de ligger lite huller om buller. "Vadå rumpan upp i hennes ansikte! Det är väl bra så här!" De trivs bra tillsammans.

Bilden på Spike och Daisy visar ett äkta förstahandsval! Det är både kärt, avslappnat och mysigt...

Jag avslutar med en bild från fukosten nu på morgonen. Min flock delar rättvist på allt, men när det blir läge för att dela upp sig så ser det nästan alltid ut så här. Spike och Daisy delar och Hera och Linnea.

Mina älsklingar! <3

När Kola dog efter att ha fått ett år tillsammans med sina fruar så bestämde jag mig för att bara ha Hera och Linnea. Detta mycket på grund av att det inte varit helt smärtfritt att presentera en ny individ för dem plus att maken hela tiden hade tyckt att det minsann räckte med två om vi nu ens skulle ha några marsvin alls! (Vilket vi naturligtvis skulle!!!)

Något som snabbt slog mig var att det var stor skillnad på att ha två och på att ha tre eller fler marsvin. När de bara är två så vet den ena hela tiden var den andra är och det kan bli väldigt lugnt i buren. Med tre eller fler individer så pejlar de först in ena kompisen och sedan nästa och var är nu den första igen, och så vidare. Pojkar fungerar nästan bara i undantagsfall med fler än två, men i och med att de naturligt är mer undersökande och nyfikna än tjejerna så blir det lite mer liv i alla fall...

Det blev mer och mer svårt att stå emot alla fina marsvin på Eragons hemsida. Lilla bebisen Poppie (se bild nr 18) stal mitt hjärta, men att skaffa en så liten till rivjärnstanterna kändes inte snällt... Sen dök fina Kånrad upp, kastrerad och klar, plus att han ursprungligen lämnades in som den tredje musketören tillsammans med min svägerskas två killar. Men jag hade ju lovat hemma att det bara skulle vara två...

Fina Kånrad  

En dag hade jag ärende till Nansensgatan och vem fick jag se där om inte Roxys lilla dotter Miss Daisy Adair! Daisy som jag såg första gången som en knappt tre veckor gammal liten kyckling hemma hos Irene året innan och som jag stalkat och tvingar fram bilder på i Facebookgruppen sedan jag insåg vem av medlemmarna hon bodde hos! Henne var jag bara tvungen att ha! Snabbt hem och bearbeta maken och efter ett löfte om att inte äta godis eller choklad på ett år så fick jag löfte om att få skaffa en tredje gris igen!!! :-D (Åtta månader och tjugonio godis- och chokladfria dagar har det blivit nu!)

Miss Daisy Adair - Årets sötsak för mig   

Jag tog det säkra före det osäkra och sammanförde den väna lilla ungflickan med mina tanter med hjälp av Eragons storflock, sedan var det dags att ta hem de tre. Den där illusionen om "vän liten ungflicka" tog Daisy ur mig redan första kvällen. Tjong vad hon jagade runt tanterna!!!

Linnea accepterade ganska snart att hon var lägst i rang (utom när det gäller mat då, INGEN går emellan Linnea och något ätbart!!!), men Hera och Daisy höll på och tjafsade i en och en halv månad innan de ingick vapenvila.

Hera och Daisy tjafsar
 

Jag kallar det vapenvila för det var just vad det var. En överenskommelse, men inte harmoniskt hela vägen. Daisy kändes lite grinig och frustrerad och hade mycket överskottsenergi, men hade inget sätt att få utlopp för det. De sävliga tanterna var inte alltid så roliga.

Vi har en överenskommelse  

Av en slump så kom nu det sju månader gamla ensammarsvinet Spike in i våra liv. Vi skulle frakta honom från de trakter där vi har vårt land till Eragons för omplacering, men eftersom det inte fanns någon lämplig kamrat till honom där så blev vi jourhem och kunde passa på att göra honom lite mindre rädd för människor.

Spike och jag på Facebook  

Han påminde väldigt mycket om Cayenne i sitt sätt att vara, men det gjordes ändå ett försök att få honom att samsas med Daisys bror Mason som blivit ensam. När det stod klart att Spike hade samma planer för livet som Cayenne så kastrerades båda killarna.

Mason på operationsbordet   

Man bygger lätt lite extra band till marsvin som behöver lite extra vård, så på något sätt så slank Spike ner i vår bur när han inte längre räknades som fertil.

I början fick han rätt så många tjuvnyp och flydde in i väggen både en, två och fler gånger. Han var ju både en snorvalp och mycket mindre än alla tjejerna, men precis samma egenskap som gör att de här unga hanarna inte kan samsas med varandra gör att de är envisa som synden tills de helt enkelt nöter ner honornas ork att stå emot dem.

I takt med att Spike fick ätit upp sig och blev mindre rädd så började han tydligt visa att det bodde ofantliga mängder livsglädje och ett stort rörelsebehov i den lilla kroppen som nästan dagligen tog sig uttryck i krumsprång och tjurrusningar på mattan under vårt köksbord. Trumpna Daisy var inte sen att hänga på och visst verkade det som att Spike var just den som genom att dra henne med sig på dessa upptåg tog bort hennes grinighet och frustrationer. Äntligen började det bli äkta harmoni i flocken igen! :-)

Fortsättning följer...

När Arvid och Kola uppenbart inte ville vara livskamrater så kastrerade jag båda herrarna och lämnade Arvid till omplacering via Eragons. Han lever idag ett underbart flockliv med flera fina fruar.

Arvid och Kola återhämtar sig efter kastreringen  

Under tiden Kola och Arvid kämpade för att återfå livsgnistan så kom Linnea, som min ridkompis adopterat från Eragons men blivit ensam, och Hera, som vi själva tittat ut på Eragons, hem till oss.  Det var egentligen meningen att det bara skulle bli en fru, men något jag har lärt mig genom livet som marsvinsmatte är att det inte alltid är man själv som väljer vilka själar som hamnar i ens liv.

Hera och Linnea - Oväntat harmoniskt

Båda tjejerna var uttalat bestämda men kom förvånansvärt bra överens från första stund. De påminde lite om de två arga ponnytanterna på vår ridskola som sparkar och biter efter alla andra hästar utom varandra! ;-)

Kola hade vid det här laget fått konstaterat en urinvägsinfektion och fick samtidigt som medicineringen sällskap av fina lånade tjejen Roxy för att få uppmuntran att krya på sig. Roxy var till skillnad från mina tanter både var van vid att bo med kille och i en lämplig ålder för barnafödande, detta eftersom Kola ännu inte var garanterat ofertil.

Livet med en snäll tjej är roligare än på länge!  

Äntligen var det dags att sätta ihop mina egna tre marsvin! Vi tänkte börja med Kola och Linnea för att dagen efter sätta dit Hera också, men eftersom det var lite stökigt i början, fast inte på långa vägar som med Arvid, så fick Linnea och han sitta själva lite längre. På något sätt så infann sig inte den där goa känslan som med Roxy, men efter en vecka så bestämde vi oss för att sätta dit Hera i alla fall. Nu blev det fullt slagsmål och jag var förtvivlad! Skulle detta verkligen inte fungera?!

När jag undersökte Kola efter skador så inser jag att han har fullt med hacksår på hela baken. Alla var inte färska vilket tydde på att Linnea hade gått hårt åt Kola under veckan som varit. Åh, vad jag fick dåligt samvete för att jag inte upptäckt detta!!! 

Skenbart harmoniskt, men i verklighet terror  

Jag var väldigt ledsen när jag ringde Irene för att berätta att ihopsättningen inte fungerade, men Irene var optimistisk och föreslog att jag skulle lämna marsvinen hos henne för problemlösning. Kola visade sig ha tappat självförtroendet genom sina sammandrabbningar med Cayenne och Arvid och var inte alls mentalt rustad för att visa två starka tjejer att det var han som var herre på täppan.

Genom att sätta Kola tillsammans med unga och fogliga tjejer byggde Irene upp Kolas självförtroende och kunde efter hand fylla på flocken med tjejer som var större utmaningar. Under tiden fick Hera och Linnea på olika håll lära sig veta hut av varsin stark kastrat. Till sist så hamnade mina tjejer i Kolas flock och en efter en plockades de andra tjejerna bort.

Efter nästan tre veckor så satt de tre ensamma tillsammans med en Kola som självklart styrde som han tyckte var bäst! :-)

Kola & tjejerna - Väldigt harmoniskt till slut

Fortsättning följer...

Jag har hunnit med några olika sorters konstellationer av marsvin sedan vi fick in våra första killar i famljen. Dumle var drygt ett år gammal och väldigt rädd och Kola var en trygg och erfaren herre på nästan tre år. Så här i efterhand har jag förstått att det i de flesta fall är en ganska ultimat kombination åldersmässigt, och visst var det bra att Kola var lugn med stort tålamod när Dumle kom in i "slyngelåldern" och var lite allmänt pestig av hormonstormarna som levde rövare i hans lilla kropp. De kompletterade varandra bra och var ett väldigt harmoniskt par som gav en underbar upplevelse till oss tvåbeningar som fick ta del av detta.

Dumle & Kola - Väldigt harmoniskt   

När sedan Dumle oväntat dog under en operation så ville vi såklart skaffa en ny god vän till Kola som var synbart deppig över att vara ensam och mest satt och tryckte i hölådan. Vår ursprungsplan för om någon av våra killar skulle bli ensam vara att kastrera och skaffa fruar, men med ett sövningsrelat dödsfall så nära inpå var vi inte så sugna på ännu en sövning så snart igen.

Nu kom den första Eragonsgrisen in i våra liv. Cayenne var ca åtta månader och i absolut värsta åldern för att bli ihopsatt med en äldre kille, men jag var lite stressad av att se Kola ensam och ville försöka få ihop dem trots att Irene inte gav mig särskilt stora förhoppningar. Till en början såg det bra ut. Cayenne var väldigt rädd och sökte sig till den trygghet som fanns att få, det vill säga Kola.

Kola & Cayenne - Skenbart harmoniskt  

Efter ett par veckor hemma hos oss började Cayenne bli lite mindre rädd. De där tvåbeningarna förde mest positiva saker som mat med sig och stället de bodde på började kännas bekant. Vi tvåbeningar var glada, men Kola hade börjat sitta i hölådan och trycka igen. Konstigt tyckte vi.

Kola var så nöjd över att ha en kompis igen, men Cayenne hade andra planer för livet

Till sist såg jag ett tydligt bevis på att allt inte var så harmoniskt i marsvinsboendet som vi trodde. Kola hade blivit biten i läppen.

En av mina favoritbilder på Kola. Man kan se bitsåret plus att läppen är lite röd och svullen...    

Efter att Cayenne fått komma tillbaka till Eragons för att bli kastrerad och få fruar så började letandet efter en ny kompis. Det fanns en ensam kille i Kolas ålder som enligt ägaren med all säkerhet skulle passa som sällskapherre.

Arvid

Nu vet jag inte om det berodde på att Kola sände ut fel signaler efter sin dåliga erfarenhet med Cayenne eller om Arvid inte alls hade den personlighet som förra ägaren trodde, men det gick åt pipsvängen med dunder och brak redan första kvällen och Kolas läpp fick ännu mer stryk än med Cayenne...

Ser lugnt ut men visade sig snart bli en krigsskådeplats

Jag har ont nu

Nu kände jag att vi hade försökt tillräckligt för att jag skulle vara redo för att kastrera. Att sätta ihop med tjejer skulle ju vara problemfritt hade jag hört och jag hade genom Eragons fått information om en veterinär som kastrerade med lugnande och lokalbedövning istället för sövning och som på ett år inte förlorat en enda marsvinskille till skillnad mot var tionde vid traditionell kastrering med sövning.

Fortsättning följer...