Kärlek vid första ögonkastet, har ni hört talas om det?

På kvällen fredagen den 25 januari blev jag kär. Irene var upptagen på annat håll så hon hade bett mig åka till omplaceringen för att ta emot två omplaceringar, en kille och en tjej. Jag tar emot transporten och det första jag ser är ett nyfiket rött ansikte med röda ögon. Ett nyklippt långhår med en hel del virvlar utspritt lite här och där.

Vem är du?  

Pladask vad jag föll! Jag tar upp marsvinet och tittar efter om det är killen eller tjejen. Det var killen. "Vilken tur!" tänkte jag, för en kille till kan jag ju verkligen inte ha! Inte en tjej heller för den delen. Det är ju ärligt talat lite väl trångt i buren hemma. Jag sprider överallt jag kommer åt att dubbla minimåttet är det som bör gälla när det gäller burstorlek, och sedan kastar jag sten i glashus genom att själv ha fyra marsvin i en bur som bara är stor nog för 3,6. Det känns ju inte så bra. Nog för att de får mycket golvtid, men ändå!

Ligga I hus och sova? Varför det?  

Jag vägde Oliver och Skruttan och satte dem i en bur, sen var det tack och hej. Eftersom Oliver var intakt så fick han en tid för kastrering redan nästa vecka och Skruttan, som han bodde med och som var väldigt tjock om magen och antagligen dräktig, skulle få stanna i omplaceringen tills det inte fanns någon risk för att hon skulle föda bebisar i ett nytt hem.

Hur charmigt är det inte...  

Det är lite spännande det där med vad man faller för. Ibland tror jag inte att jag vet vad jag vill. Jag skulle absolut inte ha några långhår när jag skaffade marsvin, för pälsvård fick jag nog av med den Amerikanska Cocker Spanieln i min ungdom. Fast på senare tid så har tanken på lite päls att pyssla med tilltalat mig mer och mer. Sen säger jag mig inte vara något stort fan av virvlar heller, men om man tittar på de marsvin som fångat min uppmärksamhet lite extra på senare tid så visst har förvånansvärt många av dem burit på ett "pälsriktningsfel" eller flera... Röda ögon var inte heller något som tilltalade mig i början av min marsvinskarriär, men väldigt många av de rödögda har visat sig ha det där lilla extra...

...med snedlugg...  

Februari 2013 har varit lite tumultartat här hemma med coccidier på Spike, skidresa och böld i Linneas kind, men i och med skilsmässan i fredags så lugnade det ner sig. Väldigt mycket!

Det är inte så många djur i omplaceringen just nu, och när Irene talar om att det är så ont om honor att hon funderar på att ta ner ett par av sina egna eftersom en av de fyra kastraterna annars skulle bli ensam så sa jag att jag skulle kunna ha en kille hos mig ett tag om det skulle underlätta. Jag har ju två tjejer utan kille här hemma nu.

"Då tycker jag att du skall ta Oliver!" säger Irene, som vet att jag är inte så lite svag för honom.

...och ett brunt och ett rosa öra!  

Genast börjar kugghjulen att snurra... Jag har ju en bokhyllebur stor nog för tre och en bur stor nog för två uppepå. Tänk om... näää! Och så vidare.

Igår tog jag hem Oliver, satte Daisy och Spike i buren på andra våningen och släppte ut Oliver på köksgolvet tillsammans med Hera och Linnea. Det nosas, kurras och tjattras och sedan visar tjejerna vägen in i buren och de börjar tugga hö som om de aldrig gjort annat.

Mitt största problem just nu är hur lång tid det skall ta innan maken börjar undra hur länge han skall stanna den där. Jag kommer ha väldigt svårt att låta honom gå. Jag har försäkrat honom, men inte adopterat officiellt... ännu. Ja, den som lever får se...

:-)

En trio för gott?