I morgon skall Kola till farbror doktorn för att sövas och titta på vad det kan vara som gör ont i hans tänder.

Han har fått smärtstillande, CC och vatten med lite extra C-vitamin morgon och kväll sedan i lördags nu och har ökat i vikt från att ha varit strax under 900-strecket till 987 gram alldeles nyss (han brukar ligga runt 1035). Det känns bra. Han har fått tillbaka sin energi och ser inte så skranglig ut längre. Han har gått med tjejerna på heltid sedan i onsdags eftersom han har bra aptit och pluttar normalt.

Det känns bra inför själva sövningen. Det som oroar mig är vad de kommer hitta. Det är ju liksom det som är skillnaden på att få hem vår fina kille i transportburen eller i en liten vit papplåda...

Vi har vår vana trogen laddat för värstascenariot (det har ju gått båda hållen för oss) och haft extra mys hela veckan. I kväll har de fått rent och fint i buren med favoritmysbäddarna och extra stort höfång samt gul paprika och bladpersilja till kvällsmat.

Hoppas, hoppas...

När jag zappade lite fram och tillbaka på TV:n i väntan på att gå ner i tvättstugan så trillade jag på ett inslag i go'kväll 14/9 på SVT1 där Petra Nielsen så träffsäkert beskriver det här med att vara hästbiten. Det där med tonårskillar är en tanke jag själv har haft! :-D

(Spola fram till 34:35)

Hästkraft i go'kväll (länken skall finnas kvar fram till 14/10)