När Kola dog efter att ha fått ett år tillsammans med sina fruar så bestämde jag mig för att bara ha Hera och Linnea. Detta mycket på grund av att det inte varit helt smärtfritt att presentera en ny individ för dem plus att maken hela tiden hade tyckt att det minsann räckte med två om vi nu ens skulle ha några marsvin alls! (Vilket vi naturligtvis skulle!!!)

Något som snabbt slog mig var att det var stor skillnad på att ha två och på att ha tre eller fler marsvin. När de bara är två så vet den ena hela tiden var den andra är och det kan bli väldigt lugnt i buren. Med tre eller fler individer så pejlar de först in ena kompisen och sedan nästa och var är nu den första igen, och så vidare. Pojkar fungerar nästan bara i undantagsfall med fler än två, men i och med att de naturligt är mer undersökande och nyfikna än tjejerna så blir det lite mer liv i alla fall...

Det blev mer och mer svårt att stå emot alla fina marsvin på Eragons hemsida. Lilla bebisen Poppie (se bild nr 18) stal mitt hjärta, men att skaffa en så liten till rivjärnstanterna kändes inte snällt... Sen dök fina Kånrad upp, kastrerad och klar, plus att han ursprungligen lämnades in som den tredje musketören tillsammans med min svägerskas två killar. Men jag hade ju lovat hemma att det bara skulle vara två...

Fina Kånrad  

En dag hade jag ärende till Nansensgatan och vem fick jag se där om inte Roxys lilla dotter Miss Daisy Adair! Daisy som jag såg första gången som en knappt tre veckor gammal liten kyckling hemma hos Irene året innan och som jag stalkat och tvingar fram bilder på i Facebookgruppen sedan jag insåg vem av medlemmarna hon bodde hos! Henne var jag bara tvungen att ha! Snabbt hem och bearbeta maken och efter ett löfte om att inte äta godis eller choklad på ett år så fick jag löfte om att få skaffa en tredje gris igen!!! :-D (Åtta månader och tjugonio godis- och chokladfria dagar har det blivit nu!)

Miss Daisy Adair - Årets sötsak för mig   

Jag tog det säkra före det osäkra och sammanförde den väna lilla ungflickan med mina tanter med hjälp av Eragons storflock, sedan var det dags att ta hem de tre. Den där illusionen om "vän liten ungflicka" tog Daisy ur mig redan första kvällen. Tjong vad hon jagade runt tanterna!!!

Linnea accepterade ganska snart att hon var lägst i rang (utom när det gäller mat då, INGEN går emellan Linnea och något ätbart!!!), men Hera och Daisy höll på och tjafsade i en och en halv månad innan de ingick vapenvila.

Hera och Daisy tjafsar
 

Jag kallar det vapenvila för det var just vad det var. En överenskommelse, men inte harmoniskt hela vägen. Daisy kändes lite grinig och frustrerad och hade mycket överskottsenergi, men hade inget sätt att få utlopp för det. De sävliga tanterna var inte alltid så roliga.

Vi har en överenskommelse  

Av en slump så kom nu det sju månader gamla ensammarsvinet Spike in i våra liv. Vi skulle frakta honom från de trakter där vi har vårt land till Eragons för omplacering, men eftersom det inte fanns någon lämplig kamrat till honom där så blev vi jourhem och kunde passa på att göra honom lite mindre rädd för människor.

Spike och jag på Facebook  

Han påminde väldigt mycket om Cayenne i sitt sätt att vara, men det gjordes ändå ett försök att få honom att samsas med Daisys bror Mason som blivit ensam. När det stod klart att Spike hade samma planer för livet som Cayenne så kastrerades båda killarna.

Mason på operationsbordet   

Man bygger lätt lite extra band till marsvin som behöver lite extra vård, så på något sätt så slank Spike ner i vår bur när han inte längre räknades som fertil.

I början fick han rätt så många tjuvnyp och flydde in i väggen både en, två och fler gånger. Han var ju både en snorvalp och mycket mindre än alla tjejerna, men precis samma egenskap som gör att de här unga hanarna inte kan samsas med varandra gör att de är envisa som synden tills de helt enkelt nöter ner honornas ork att stå emot dem.

I takt med att Spike fick ätit upp sig och blev mindre rädd så började han tydligt visa att det bodde ofantliga mängder livsglädje och ett stort rörelsebehov i den lilla kroppen som nästan dagligen tog sig uttryck i krumsprång och tjurrusningar på mattan under vårt köksbord. Trumpna Daisy var inte sen att hänga på och visst verkade det som att Spike var just den som genom att dra henne med sig på dessa upptåg tog bort hennes grinighet och frustrationer. Äntligen började det bli äkta harmoni i flocken igen! :-)

Fortsättning följer...