Efter fyra timmars utbildning på jobbet så åkte jag förbi Eragons och hämtade upp lille Cayenne. Han är en ljusbrun och vit liten kille med växande päls som behövde en kompis. Precis som Kola. Här kommer "lite" bilder från när de träffades.

Kola var först ut med att bada 

Sedan var det Cayennes tur  

Har ni hört talas om uttrycket "som en dränkt råtta..."? ;-)  

Utsläpp  

Cayenne hittade trygghet under en stol  

Vi ignorerar varandra  

Fast jag är allt lite nyfiken på han där borta  

Hej...  

Vem är du?  

Det här är en oskarp...  

...sån här :-)  

Vart skall du?  

Ooops, en återvändsgränd  

 Puss? 

Till slut gick Cayenne in här. Kola gick efter. De tog sig ett varv där inne sen kom Kola ut igen. Cayenne satt kvar i över en timme.  

Vy från ena hållet...

...och från det andra  

Det märks att han är deppig, vår fina Kola. Han tillbringar den mesta tiden i höbingen, troligen för att det luktar mest Dumle där. Det skulle egentligen behöva bytas, men jag låter det vara tills Kolas nya kompis har kommit.

Äter gör han, men utan någon större entusiasm och inte de mängder han brukar. Jag vägde honom nu i morse bara för att dubbelkolla. 1125 g är något mindre än vanligt, men inte så att det känns som om det är någon fara på taket.

I morgon kommer Kolas nya vän. Jag håller på och förbereder som bäst inför det. Jag skall skärma av halva vardagsrummet så de har gott om plats och en neutral yta att träffas på. Kola skall få klorna klippta och rumpan rensad idag och så blir det bad för båda killarna i morgon innan vi släpper ihop dem. Där skall de få bo tills på tisdag hade jag tänkt. Då får de flytta tillbaka till den sanerade buren i köket plus att de skall få ha öppen dörr till 7,5 kvadratmeter köksgång den första tiden.

Jag skall strax gå ner i tvättskugan och tvätta köksmattan och alla marsvinstextilier. Det känns lite jobbigt att göra allt för att "sudda ut" Dumle här hemma, men vi måste se till Kolas bästa. Allt för att ihopsättningen med nya kompisen går så smidigt som möjligt.

Vi pratar om Dumle nästan hela tiden. Det märks att A behöver det. Och jag med för den delen...

Jag läser bakåt i bloggen och återupplever och tittar på bilderna. De senaste månaderna visade Dumle ett större självförtroende. Han var mer benägen att komma fram när man närmade sig buren och det gick att klappa lite grann utan att han sprang och gömde sig. I famnen så slappnade han av på en gång. Gillade att ligga stilla och låta bakbenet flyta ut. Och pussas!

Av Kola har jag nog inte fått en enda puss under de här åren vi haft honom. Det ligger inte för honom helt enkelt. Sånt trams som att sitta stilla i knät har han heller inte tid med. Då nyps han och om det inte får oss att sätta ner honom så kissar han på oss. Då får han genast komma tillbaka till buren har han upptäckt. Däremot så sitter han gärna mitt i buren och blir klappad i cresten. Då riktigt myser han och sluter ögonen för att det är så skönt. Att bli kliad under hakan är också en favorit. Kel på egna villkor är det som gäller för vår självständiga Kola.

Tänk att två marsvin kan ha så olika personligheter! Undrar hur nya kompisen är? Han får vara precis hur han vill, bara han är snäll mot Kola...

Tack alla snälla för de fina kommentarerna. Det tröstar mycket att få dela med sig och att veta att det är så många som tänker på oss och känner med oss. Kram till er alla och en extra kram till Merlin-matten som också förlorade en kär familjemedlem igår.

Det som inte fick hända hände ju. Det var en smått chockad veterinär som ringde med de dåliga nyheterna igår. Hon hade aldrig varit med om just det som hände Dumle innan.

De sövde honom och började ta bort bölden (som senare skulle visa sig vara en tumör) när Dumle plötsligt började få gas i tarmarna. Först trodde de att det var i magen så de förde ner en sond för att leda bort gasen, men eftersom det satt mycket längre in i tarmsystemet så gick det inte att få bukt med gasbildningen. Till slut orkade Dumles hjärta inte mer utan stannade.

De vet inte vad som orsakade den kraftiga gasbildningen. En teori är att han fått i sig något olämpligt dagen innan, men det går inte att veta säkert.

Själva tumören var det god prognos på och om bara operationen gått bra så skulle han blivit helt återställd efter den.

Det som jag försöker trösta barnen och mig själv med är att Dumle var nersövd när han dog. Han slapp ha ångest och att få ont.

Jag satt framför TV:n med Dumle i knät i söndags kväll. Han låg under en fleecefilt och mös och jag fick många pussar. A satt med Dumle igår morse innan hon skulle till skolan och fick även hon lite sista pussar från vår lilla älskling. Det känns bra att vi fick ett litet farväl var innan han dog.

Vi har varit och hämtat Dumle hos veterinären. Det kändes bra att få se honom och att klappa lite en sista gång. De hade lagt honom i en jättefin liten pappkista. Vi la ner varsitt foto på barnen och tre fina strån hö, som var det han tyckte allra mest om. Jag lägger ut ett par bilder sist i inlägget. Om ni inte vill se så kan ni undvika att titta där.

Våra marsvin har alltid varit väldigt tysta av sig, men nu när Dumle inte är här så är det väldigt tydligt att han hade en väldig massa ljud för sig i alla fall. Det kurrades på Kola allt som oftast och kluckandet när han utforskade större ytor var bara sååå charmigt. Men det ljud jag kommer sakna allra mest är när han hoppar in i hölådan och förtjust piper lite tyst för sig själv i ren, skär lycka...

Kola känns lite vilsen. Han tillbringar den mesta tiden i hölådan. Vid grönsaksdags så kommer han direkt, men han tar ett varv runt buren som för att tala om att "nu har maten kommit" innan han hugger in. Han skall få en ny kompis. Snart!

Hej då älskade lilla Dumlegris och tack för all glädje och kärlek du gett oss...

Vår vackraste finaste Dumle klarade inte narkosen...

Vi är så ledsna...

Dumle är inte alls förtjust i mig för tillfället. När jag smackar som jag alltid gör när jag kommer med mat eller godis så kommer han springande och sniffar. Sen när han får syn på mig med gurka i handen så "säger" han: "Nä, nu kommer du med din gurka igen. Du skall säääkert klämma på det där onda eller stoppa mig i transportburen eller ge mig sån där äcklig medicin. Behåll din förpipplade gurka för dig själv!!!" och springer iväg och gömmer sig i första bästa hus.

Långsint är han så det förslår,  och jag blir orolig. "Tänk om han inte mår bra! Äter han verkligen? Är han inte lite uppburrad nu?!" Fast när jag lägger gurkbiten inne hos honom i huset och förpassar mig till ett enligt honom lämpligt avstånd så hugger han glatt in på godsakerna. Det är nog ingen fara med honom. Han är bara pissed helt enkelt och tycker att jag har förbrukat hans förtroende. Jag har en del att gottgöra efter operationen i morgon. :-S

Då var det dags igen. Jag satte marsvinen i knät på A och hennes kompisar för att vänta på kloklippning medans jag städade buren. "Mamma!" ropar A efter en liten stund. "Dumle har något äckligt!"

Jodå... En böld... Den är stor som en vindruva ungefär.

Det mörka är sårskorpa. Jag tänkte att han kanske fått ett stick av ett höstrå eller möjligtvis ett bett av Kola, så jag tog varmt vatten på en handduk för att se om jag kunde blöta bort skorpan och på så sätt få tömt bölden.

Det visade sig att det inte var något hål under skorpan utan att den kommer från att huden är så utspänd och är på väg att spricka. Jag ringde till Blå Stjärnan och fick en tid 25 minuter senare så jag stoppade genast killarna i transportburen för att få en bedömning.

Enligt veterinären så är gnagare väldigt bra på att kapsla in infektioner så det bästa sättet för att få bukt med en böld är att ta bort det hela med en operation.

Efter en allmän genomgång med beröm för kondition, hull och päls (tack, tack) så klämde och kände veterinären på bölden. Dumle sa inte ett pip ens, snälla killen. Hon kunde känna att infektionen var helt inkapslad och troligtvis kommer från ett sticksår i munslemhinnan. Hon tittade även på tänderna som såg OK ut, om något så var de nedre tänderna något vinklade inåt mot tungan, men det höll han nog ordning på själv med höätande.

Dumle fick en antibiotikaspruta i nacken, två doser Baytril till lördag och söndag samt en tid för att operera bort bölden tidigt på måndag morgon. Han är enligt veterinären en "god kandidat" för ett sådant ingrepp. Hon gav mig en varning för att det skulle kunna vara en tumör, vilket i sådana fall skulle visa sig vid operationen, men det troligaste är att det är en böld så vi satsar på det.

Eftersom det inte känns så bra att hitta en så stor böld så frågade jag veterinären hur länge hon trodde att han hade haft den. Själva orsaken till bölden kunde nog ha funnits där ganska länge, trodde hon, men bildandet av själva bölden kan gå väldigt snabbt. Det kändes i alla fall lite tröstande.

Skönt att vi har våra grisar försäkrade! Operationen går på ca 3000 kr, men vi betalar bara självrisken på 700 kr och 25% av resterande belopp.

Håll tummarna för oss på måndag är ni snälla!

Japp! Då har även lillebror blivit tvåsiffrig. Han har ju sprängt ett par barriärer de senaste åren. Först blev han tyngre än sin två år äldre syster. Sen blev fötterna större och nu i sommar har han även gått om henne vad det gäller längd. Ålder lär han förhoppningsvis aldrig gå om, men nu är han som sagt tvåsiffrig i alla fall! :-)

Vi firade med sång, macka och O'boy plus en present på morgonen precis som vi brukar, och så kom morfar och morbror över på en kvällsfika med godaste kladdkakan. (Mormor jobbade sent.)

Här är receptet om ni vill pröva:

100 g smör, smält och låt svalna

100 g choklad (70%), smält i vattenbad och blanda i smöret

2 ägg

2 dl strösocker

1 1/4 dl vetemjöl

1 msk vaniljsocker

4 msk kakao

Vispa ägg och socker poröst. Blanda i resten av ingredienserna och häll i en smörad och bröad form med löstagbar kant. Grädda i 160 grader i 24 minuter. Låt kakan stå några timmar innan den serveras med vispad grädde till.

Receptet som blivit en familjefavorit har jag hittat här.

Lille Dumlegrisen har nyss fyllt tre år och vi glömde gratulera honom på födelsedagen. Kolas fjärde födelsedag i mars i år blev inte heller uppmärksammad i bloggen, fast vi hade lite firande irl. Nu i oktober fyller även de båda människobarnen år med en veckas mellanrum.

Jag tänker helt krasst utnyttja det faktum att marsvin inte är datummedvetna och ha alla barn- och släktkalas innan jag ställer till med marsvinskalas, så där har ni lite bilder att se fram emot om några veckor. Det är intensivt här hemma just nu! :-)

Något som är lite svettigt är att Kola faktiskt fyller fem inom ett halvår. Fem! Det känns liksom så darrigt att tänka "ett femårigt marsvin". Hur gammalt blir ett marsvin? Jo, fem till åtta år är en vanlig beskrivning. Men Kola skall ju leva för alltid!!!

Jag tröstar mig med att han är frisk och kry och beter sig som han alltid har gjort. Han kommer nog bli en av de som blir åtta... minst! Bara så han vet vad han har att rätta sig efter... ;-)

Nu skall jag sätta igång att röja ur röran i klädkammaren och se om jag hittar sonens skaljacka där. Troligtvis är den inte där utan glömd någonstans eller att någon tagit fel jacka i skolan. Det här med klädkammaren är sista halmstråt. Det blir nog till att shoppa ny i morgon... typiskt!