När jag serverade vitkålen nu på morgonen så tyckte jag mig se att Linnea använde framtänderna mer än vad hon brukar göra. När hon sedan gick på höet så fick jag det slutgiltiga beviset.

Linnea bet av höstrået vid i alla fall två tillfällen!!!

Yes!!!

Hoppas bara att det fortsätter så när tanden växt ut igen... *håller tummarna*

Efter allt trasslande med marsvin i två månaders tid så kan jag bara inte få nog av att se mina älsklingar vila. :-)

Söta lilla rivjärnet Linnea ser väldigt vän ut på den här bilden ;-)  

Två slagna hjältar  

Vi är en liten flock vi  

Tröttisar  

Det finns ingen som flyter ut som Hera

Jag har städat hos de små liven idag. Det går mycket fortare för tre att grisa ner än vad det gjorde för två.

Nytt hö är godast!  

Först möblerade jag så här med stockhusen...  

...men det blev så dåligt flöde i buren då. För få vägval och för många möten. Så jag vände på stockhusen så att det blev så här:

Mycket bättre!

Linnea har haft problem med sin vänstra nedre framtand. Den hade blivit lite missfärgad och var lite längre än den bredvid. Jag märkte ganska tidigt att hon inte använde sina framtänder som mina andra marsvin. Hon mer sliter loss bitar än att tugga av dem när hon äter grönsaker. Broccoli gör hon ett par försök med, men det är för segt så hon får inte loss något. Om jag däremot skär av knopparna så äter hon tills det tar slut. Spröd vitkål fungerar bra, då går det att riva loss bitar, men om den blivit seg är det svårare. Hö äter hon bra, men hon biter inte av stråna som de andra gör, utan tuggar snällt vidare tills strået är slut.

Nu har hon tappat den uschligaste tanden. I och med att den blev lite längre än den andra så det känns nästan skönt att hon är av med den. Det skall bli spännande att se om hon ändrar tuggbeteende när den växer ut igen. Jag märkte att hon hade lite problem med vitkålen i morse, så jag rev den i små smala remsor åt henne. Hon tog snällt emot dem när jag räckte fram dem åt henne. Det var först senare på dagen som jag upptäckte att tanden var borta. Jag tänker gå till veterinären med henne för att kolla upp hennes tänder, men jag tänker vänta tills tanden växt ut innan så jag ser om hon har kvar sina problem.

Det finns ju människor som har alla möjliga problem med sina marsvin och behöver särbehandla dem på olika sätt, så om Linnea behöver att jag serverar grönsaker i mindre bitar, en begränsad tid eller för alltid, så känns det ganska lindrigt. Jag har även klippt hö och lagt i en matskål. Hon går både dit och till höhögen och äter, så hon vet att hon har ett val där. Så här ser det ut i munnen på henne just nu:

Jag hade lunchen färdig när Irene och Zorro kom med Kola, Linnea och Hera i en transport. Det var väldigt odramatiskt att släppa ut dem i buren. Det var äta hö som gällde för hela slanten. :-)

Efter maten så satte vi oss vid buren och studerade gänget. Kola var ute och undersökte lägenheten så att allt var som vanligt och tjejerna hängde också med på en sväng. När vi släppt in dem i buren igen så kom jag på att jag kanske skulle fotografera hemkomsten lite också! ;-)

Hera hoppade genast in i fleecebädden när vi satt ner bäddarna i buren  

"Här är det jättemysigt" säger Hera  

"Den här har jag mutat in!" säger Linnea och försvarar bädden med näbbar och klor...

...och "Jag låtsas som ingenting" säger Kola

Vi hör ihop

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Lite senare...

Det är det här jag har strävat mot ända sedan dagen då Dumle dog. En Kola tillsammans med kompisar som vilar avslappnat *andas ut*   

Tjejerna behöver också vila efter flytten

:-D        

Har varit och hälsat på mina pälsklingar på öppet hus på Eragons. De var precis som sig själva fast tillsammans!!! :-D

Så mysigt att få kela lite. Abstinensen här hemma är stor. Bara två dagar kvar nu... <3

P.S Grattis till de fina bebisarna Lilly!

Tänkte bara berätta att Kola, Linnea och Hera numera sitter själva i den stora flockpallkragen på Eragons och allt är lugnt. I morgon flyttar de till en storlek mindre och om allt går fint så får de komma hem på fredag.

Jippie! :-)

Ni kanske undrar hur det går för Kola i operation självförtroende?

Den ursprungliga planen var att Linnea skulle introduceras för Kola och att de skulle få ett par dygn på sig att "bonda" innan Hera också skulle få vara med, men det kändes som om Kola och Linnea behövde lite mer tid tillsammans. Det var inga direkta uppgörelser utan lite avvaktande och dämpat på något sätt. Jag blev lite bekymrad, för Kola, som levde upp tillsammans med Roxy och började gå upp i vikt, började sitta och trycka i hölådan och vikten fortsatte inte att öka utan snarare tvärt om. Linnea vaktade alla husen och smånafsade efter Kola. Det verkade lugna ner sig, så efter en vecka så bestämde jag mig för att introducera Hera.

Jag plockade tillfälligt bort Linnea och satte dit Hera. Först så ignorerade de varandra mest och så småningom så började Kola närma sig Hera. Det såg bra ut till en början men Kola blev så nervös när Hera i sin tur försökte ta kontakt med honom att Kola hackade tänder och betedde sig allmänt hotfullt. Hera blev skiträdd och eftersom hon är av åsikten "anfall är bästa försvar" så rök de ihop. Kola blev ännu mer nervös och ännu mer hotfull och Hera försvarade sig. De hade kommit i en ond cirkel. :-(

Då jag undersöker marsvinen efter sammandrabbningarna så upptäcker jag till min förskräckelse att Kola har flera ytliga bitsår på ryggen. Inte färska utan från Linnea! Åh, vad jag fick dåligt samvete för att jag inte upptäckt det tidigare!!!

Hela situationen kändes ohållbar så jag ringde Irene för att lätta mitt hjärta. Var det verkligen så illa att Linnea och Hera som vi fäst oss vid så inte var de rätta tjejerna för Kola?

Samma kväll åkte jag med alla tre marsvinen till omplaceringen för att få hjälp med att få dem att trivas tillsammans. När vi kom dit så blev tjejerna satta i varsin liten kastratflock och Kola fick hela den stora flockburen för sig själv ett tag. Sedan fick Cindy komma ner till Kola, men då hon närmade sig på samma sätt som Hera så blev Kola genast vettskrämd och hackade tänder och sprang undan. Irene bekräftade min misstanke om att roten till våra problem berodde på att Kola var rädd och hade dåligt självförtroende.

Det var onsdag så det var öppet hus på Eragons den dagen. M med dotter kom dit med sin Filip som blivit ensam och deppig och behövde lite uppmuntran. "Testa att sätta Filip med Kola en stund" föreslog Irene. Vi satte ner Filip till Kola för att se om de kunde tänka sig att umgås lite. Kola som var nervös gjorde ett litet hackande, men då Filip direkt visade att han "gav sig" så slappnade båda killarna av betydligt och började äta hö båda två.

Det blev dags för oss att åka hem utan grisar. Irene lovade att ringa när hon var på väg hem till sig för att avlägga rapport. Det kom in två små rädda tjejer på bara 6 månader den kvällen, och en av dem fick vara sällskap till Kola över natten. Inte ens Kola blev rädd för den lilla pälsbollen... ;-)

Morgonen därpå så skickade jag barnen till skolan och gick ner till tvättstugan för att tvätta veckans tvätt. Jag var sååå nyfiken på hur det hade gått för Kola och var tvungen att sätta upp vissa gränser för mig själv. Jag var tvungen att tvätta färdig maskinerna innan jag fick ringa Irene, och jag var tvungen att vika det som var torrt i torktumlarna, och jag var tvungen att sopa och göra rent tvättstugan efter mig innan jag fick lov att ringa. Fort halar jag upp mobilen ur fickan för att ringa och ser ett meddelande. Det var för fullt på SMS och jag hade SMS som väntade på att tas emot. Ville jag radera några gamla så att de nya SMS:en fick plats? Om jag ville!!!

De första SMS:et var från min dotter som frågade om kompisen E fick följa med hem efter skolan. Det andra var från... Irene!

"Nu har Kola 5 fruar och allt är lugnt!"

Åh, vad skönt det var all läsa de raderna! Jag ringde genast upp för att få lite mer information. Allt hade varit lugn på morgonen och Kola kändes avslappnad så hon hade satt ner den andra lilla nya och sedan fyllt på med snälla, stadiga honor. Kola hade fullt upp med att undersöka alla och att särskilt uppvakta lilla Millie som tydligen föll honom lite extra i smaken. :-D

Nästa förmiddag kom ännu ett SMS:

"Sju fruar och inget fel på självförtroendet idag. Tar sig an uppgiften Cindy med friskt mod, Wilma är avklarad. Cayenne jagar Hera, Linnea vänslas med Milly och Micko. Jag sätter mig på kontoret."

Vad härligt! Och Cindy som var så farlig första dagen!!! Kola har definitivt fått bättre självförtroende och lite mer koll på vad en kastrat har för jobb att göra. Jag skulle börja jobba klockan 14 och på julbord i personalmatsalen klocka 12 innan det, men jag hade sådan pälsabstinens att jag tog mig den tio minuter långa bilfärden till Eragons för att under fem minuter få kela Kola lite i cresten och säga hej till Linnea och Hera innan jag var tvungen att åka och hämta upp min jobbarkompis.

Igår började jag jobba redan klockan sju på morgonen och hade 12 intensiva timmar på jobbet. Jag slängde iväg ett SMS med frågan "Hur står det till med alla idag då?" lite in emellan, och när jag skulle åka hem så hittade jag det här i telefonen:

"Bra, och nu åkte Molly i och Olga ut. Imorrn åker Linnea i och en liten ur. På måndag sista bytet om allt är lugnt. Sen börjar avtappningen tills det bara är tre kvar och tre mår bra."

Det skall bli väldigt spännande att höra vad Kola hade att säga om att träffa Linnea igen! Jag skall ta fyra timmars arbetstidsförkortning idag för att titta på A när hon är lucia i sin kör, och i bilen på väg dit så skall jag få lov att ringa Irene och höra hur det hela har gått. Håll tummarna!!!

Nu när det inte finns några marsvin i buren så får jag lyfta blicken och titta ut genom fönstret istället... (Inser ni hur många gånger om dagen man slänger ett öga på de små liven egentligen!)

Vintermorgonvy från min balkong...

...och från köket  

Den vackra halmstjärnan har min moster Gittan gjort  

Det är lite skönt med något annat än regn och slask här i Göteborg som omväxling!

;-)

Det är inte alltid så lätt som man kan tro men levande små varelser. Efter sammandrabbningarna med Cayenne och Arvid så har Kola lite dåligt självförtoende vilket gjorde att han helt enkelt blev skitskraj för tjejerna.

Nu är han hos Irene och skall få hjälp att öka sitt självförtoende så att han vågar ta sig an sina fruar. Det är tyst och tomt i köket. För tyst. Vi får se hur länge jag står ut. Jag kanske åker till Irene och kidnappar ett par ersättningsgrisar tills älsklings-Kolan kommer hem igen.

Det har bara gått tre och en halv timme och jag saknar honom redan...