Nu är killarna kastrerade. Själva ingreppet gick bra och båda killarna piggnade till efteråt. När jag gjort iordning varsitt litet fack åt dem i bokhylleburen och bäddat med handduk och varsitt hus så pimpade jag med vattenflaska, höviska, morotsbit och lite Oxbowpellets. Arvid högg genast tag i hötussen och började äta medans Kola omedelbums började tugga pellets. Det kändes bra. Varsin flaska med varmt vatten har de att gosa med också.

Nu är det till att hålla utkik efter kiss och pluttar. Arvid har redan åstadkommit en plutt, fast jag ser gärna några fler innan jag anser att magen är igång som den ska. Jag tjuvstartade med att mata dem med lite Critical Care i går kväll för att vänja dem vid den nya smaken, och båda tuggade glatt i sig. Med Kola så behöver jag bara sträcka fram matningssprutan, men Arvid behöver lite mer hjälp.

Andra och tredje dagen brukar tydligen vara de som är mest eländiga, så tänk gärna lite extra på oss är ni snälla.

Arvid ligger inne i sitt hus och Kola tuggar på lite hö

Hera skall enligt utsago vara en bestämd dam, men här hemma i buren är det Linnea som styr. Hon ger blanka sjutton i att hon inte är lika tung!

Det känns skönt att tjejuppgörelsen är mycket lindrigare är de jag fått bevittna mellan killar här hemma. Det består mest av att Linnea vaktar Heras hus och bara låter henne gå ut när det passar Linnea. Ibland blir hon lite väl närgången tycker Hera och talar då ljudligt om detta med att tjuta på det allra ynkligaste lilla sätt.

Fast om det händer något läskigt så stoppar inte Linnea för att klämma in sig i huset bakom en förvånad Hera med en uppsyn som verkar säga: "Fram med dig! Det är dig de får äta upp först!" ;-)  

Jag tog med mig lilla Linnea ner till Eragons öppna hus i eftermiddags för att få lite hjälp med att göra rent hennes tänder, för maken till marsvin att vrida sig som en mask har jag inte varit med om. Efter tandskrubbandet så stoppade Irene helt sonika ner Linnea i stora tjejflocken för att liva upp henne lite. Hon har ju varit ensam i några veckor och tappat lite i vikt. Hon kände tydligen igen sig för hon knallade genast omkring utan att be om ursäkt det allra minsta och började äta direkt och slutade inte förrän hon blev lyft därifrån.

Då Linnea inte var på tapeten så hade vi siktat in oss på en jättesöt "liten" tjej på Eragons som heter Hera. Hon skulle bli Kolas fru och få följa med oss hem för att vi skulle ha något att motivera Arvid och Kola med om de skulle bli allt för deppiga efter kastreringarna, plus att de sedan skulle få gå med varsin hona med galler emellan när de läkt ihop fram tills de med säkerhet inte kan göra någon med barn. När Linnea nu blev vår så kändes det naturligt att Hera skulle få bli den andra honan.

Irene föreslog faktiskt att vi skulle ta med oss henne redan i kväll för att Linnea skulle slippa sitta själv fram tills killarna var redo, och så blev det. Ett roligt beslut, men oj, så farligt! Hera har allra redan charmat brallorna av mig! Hur i hela friden skall jag kunna lämna tillbaka henne och hur i hela friden skall jag kunna övertala maken att få behålla henne om jag inte kan det!!! Visst behöver väl Kola två fruar... Ett sånt dilemma...

Titta bara på dem!

"Vadå morotsfärgad haka? Vad menar du?" säger Linnea  

1014 gram Hera   

Första gången jag såg lilla marsvinsdamen Linnea var i Irenes omplaceringsflock när A och jag var på Eragons och hälsade på. Det var väldigt många marsvin i flocken just då och Linnea och hennes syster Svea var nyss inkomna. Hon var ju rasande söt den där Linnea med sitt vackra hälften svarta och hälften bruna ansikte och med sitt självklara sätt att sitta kvar mitt på golvet när de flesta andra sprang in och gömde sig i ett hus. Fast det som fick mig att falla riktigt pladask var när jag såg två små bakben som stack ut rakt bak ur ett hus. Vilken skön vilostil!!! Vad synd att vi inte var där för att adoptera...

En dag berättade min ridkompis att deras ena marvinshona hade dött. Jag frågade om de skulle skaffa en ny kompis till marsvinet som blivit ensamt och rekommenderade dem att söka sig till Eragons. Det var ju även ett bra alternativ om de bestämde sig för att inte fortsätta med marsvin också. Några veckor senare berättade ridkompisen att nu hade de minsann varit och adopterat en marsvinstjej. Hon var en söt och rolig och hette Linnea! Vad skönt det var att veta vart marsvinsflickan jag fastnat så för tog vägen.

Några månader senare dog vår vackra Dumle. Ridkompisen frågade om vi var intresserade av Linnea för de hade haft otur och förlorat Smulan som de skaffade Linnea till. Det var så gott som bestämt att hon skulle få komma till oss, men vi kände att vi ville pröva att skaffa killkompis till Kola först. Som ni alla vet så gick inget av de båda försöken så bra, så vi började tänka på kastrering igen. Hade de fortfarande kvar Linnea eller hade de varit tillbaka till Eragons med henne ännu? Nej, de hade inte varit på Eragons, men ena dotterns kamrat hade ett marsvin vars kompis skulle avlivas så hon var lovad dit. Det kändes allt lite att vi hade missat vår chans på den charmiga lilla tjejen, men sådant är livet...

Men efter några dagar så visade det sig att kompisen nog inte skulle ha Linnea i alla fall! Var vi möjligtvis fortfarande intresserade? Om vi var!!!

Igår hade jag med mig en tom transportbur till teorilektionen på ridningen och med mig hem hade jag 943 gram urgulligt charmtroll. Eller vad säger ni?

Det gick tyvärr inte så bra med Kola och Arvid. :-(

Det var lugnt de första timmarna. Båda killarna gick omkring och åt av alla godsaker varvat med lite hö utan att direkt bry sig om varandra. Lite tandklapprande då och då. När Kola hoppar i den ena hölådan så sätter sig Arvid tätt utanför och äter av höet alldeles intill Kola. Detta tolkade jag som vänskapligt, men så var det nog inte, utan kanske mer en maktdemonstration/inkräktande av revir.

Lite senare när jag var inne och sa god natt till A så hör jag ett väldigt prasslande i spånet. Jag rusar in i vardagsrummet och får då se en rullande pälsboll som består av två vilt huggande marsvinskillar. Jag tar upp en handduk jag förberett för att kunna skilja dem åt, men innan jag hinner fram så har de tagit skydd i varsitt hus med tänderna klapprande som kastanjetter! Jag kunde inte direkt avgöra vem som gav efter då det gick så fruktansvärt fort. Att bevittna en marsvinsuppgörelse är inte något jag önskar någon att vara med om!

Till min stora förvåning och glädje hade inget blodvite uppstått. Detta ingav mig förhoppning om att detta kanske var den första och sista uppgörelsen, så jag belutade mig för att vara über-cool och låta dem vara kvar tillsammans för att se hur det fortsatte.

Killarna lugnade ner sig och la sig för att sova i varsin ringhörna. Själv bäddade jag ner mig i soffan beväpnad med ficklampa och handduk ifall de beslutade sig för ytterligare en uppgörelse. I marvinsburen var det lugnt, men de förbaskade gerbilerna är ju nattdjur och höll mig vaken, eller som mest lätt slumrande, större delen av natten eftersom jag var så spänd och uppmärksam på alla ljud! *grrr*

Kvart i sju på morgonen var det dock marsvinsväckarklockan som väckte mig. Ytterligare en maktkamp där Kola flydde in i ett hus som tyvärr var det som Arvid mutat in, så Arvid in efter och Kola snabbt ut igen. Nu blev resultatet en skadad läpp på Kola så jag bestämde mig för att sära på dem.

Aj!

Världens sötaste förövare. "Vadå? Jag är heeelt oskyldig..."

Lite senare:

Kola tittar på TV

Du lillmatte, jag har tittat färdigt på TV så...

...jag drar nu. 

Hm, jag har ju campat i vardagsrummet, men det är ju där borta jag hör hemma. Jag undrar...  

... ja, jag måste bara kolla...  

Yes!!! Det är öppet!  

Vi har haft lite drama här i kväll. När jag badade Arvid så upptäcker jag plötsligt att han blöder från en klo på ena baktassen. Troligtvis har han fastnat med klon i "proppen" i vasken vid något tillfälle utan att jag märkte det. Det var lite svårt att se var blodet kommer ifrån, men det är antingen från toppen eller klofästet. "Jag släpper ner dem i campinghagen och tittar efter om det slutat blöda om en stund", tänkte jag. Sen fotograferade jag och snickrade ihop föregående blogginlägg.

Efter det kom jag på att jag skulle kolla Arvids klo och kikar in i röret där jag såg honom senast. Ingen Arvid men däremot en hel massa rött spån! Shit, tänkte jag och letade upp Arvid i ett annat hus. Mycket rött spån där med! Och jag som inte köpt någon alun ännu!!!

Min första tanke var den äldre mannen som bor tvärs över svalen, men där var ingen hemma. Jag ringde brorsan och min pappa, men de obildade typerna visste inte ens vad alun var för något! Sen ringde jag Blå Stjärnans jourtelefon och fick ett litet husmorstips. Nu har klon blött i minst två timmar! Men innan jag började kladda med potatismjöl så kom jag att tänka på ett äldre grannpar två våningar upp. Jajemensan! Gamla gubbar kan man lita på! ;-)

Jag tar Arvid i famen och åker hissen upp till fjärde våningen. Det blev lite bättre med slutade inte blöda helt och hållet. Jag fick med mig alunstenen hem och fortsatte exprimentera. Det som verkar fungera bäst var att göra ett omslag av en liten bit blött hushållspapper som jag gnuggat in med alun och vira runt klon. Jag virade om ett varv med torrt papper och ett löst varv med sårtejp runt det. För att det skall sitta på plats så lade jag en tejpbit runt "hälen" också. Vips så har jag gjort mitt allra första marsvinsbandage! :-)

Marsvinsbandage (notera det dramatiska blodet i pälsen på magen)

Nu skall det få sitta så i en timme så får vi se om det änligen slutat blöda. Arvid själv är synnerligen opåverkad av själva dramat till skillnad från oss tvåbenta.

Ska du bråka mer med min tass nu eller?

Mmm, pellets... (Oxbow så klart!)

Pellets!?! Var det någon som sa pellets!?!

Idag åkte jag till Ljungskile och hämtade en fin sheltiekille som heter Arvid.

Men... badade inte jag alldeles nyss!!! *suck*

 Det var inte många rätt han hade enligt min "lista".

Städa körtel! Vad menar du? Vet du var du har din hand egentligen?!?

Jag ville ju ha en släthårig kille till för att slippa all den där pälsvården jag kommer ihåg från den Amerikanska Cocker Spanieln tidigare i mitt liv...

Jag är inte särskilt stor under all den där pälsen

...och jag har ett starkt minne av att vita klor var enklare att klippa än de svarta, så vita tassar skulle det ju vara. (Vadå! Två tassar av fyra är väl inte så dåligt!)

Hjälp mig!

Jag är van vid stadiga gossar, men det var en lätt liten kille med dunkande hjärta jag fick i knät i tisdags kväll när jag var där och tittade på honom.

Var har jag hamnat nu då?

"Jaha", tänkte jag. "Sheltie med hälften av klorna svarta. Tunn och rädd är han också." Det var inte kärlek vid första ögonkastet precis.

Åh, persilja är gott!

De andra två pratade på om ditt och datt och marsvin så klart. Jag deltar lite i samtalet samtidig som jag sitter med Arvid i knät utan att fokusera särskilt på honom utan klappar och gosar lite förstrött.

Här finns ju massor med godis!

Plötsligt händer det något... Den där killen som sitter i mitt knä slappnar av totalt och börjar snacka lite grann.

Jag tappar nu tråden i samtalet och fokuserar mer på Arvid. Vi får ögonkontakt och sitter där och kelar och myser...

...och Arvid blir så där mysigt ihopkurad som de kan bli och pälsen blir större. Jag får den där varma goa känslan i magen som jag får när jag verkligen får kontakt.

Efter en stund hittade jag det här mysiga röret där jag sätter mig för att torka

Tänk... Arvid som började med nästa alla fel hade plötsligt alla rätt!

Arvid och Kolas vardagsrumscamping (jag sitter fortfarande och torkar i det mysiga röret)

Honom skall vi ha!!! :-D (Skall bara hem och vänta på att A kommer hem från sitt läger så hon får säga sitt i saken)

Nu åker jag och hämtar Kolas nya kompis! Det är så spännande!!!

Håll tummarna för att vi träffat rätt den här gången är ni snälla. :-)