Tack alla snälla för de fina kommentarerna. Det tröstar mycket att få dela med sig och att veta att det är så många som tänker på oss och känner med oss. Kram till er alla och en extra kram till Merlin-matten som också förlorade en kär familjemedlem igår.

Det som inte fick hända hände ju. Det var en smått chockad veterinär som ringde med de dåliga nyheterna igår. Hon hade aldrig varit med om just det som hände Dumle innan.

De sövde honom och började ta bort bölden (som senare skulle visa sig vara en tumör) när Dumle plötsligt började få gas i tarmarna. Först trodde de att det var i magen så de förde ner en sond för att leda bort gasen, men eftersom det satt mycket längre in i tarmsystemet så gick det inte att få bukt med gasbildningen. Till slut orkade Dumles hjärta inte mer utan stannade.

De vet inte vad som orsakade den kraftiga gasbildningen. En teori är att han fått i sig något olämpligt dagen innan, men det går inte att veta säkert.

Själva tumören var det god prognos på och om bara operationen gått bra så skulle han blivit helt återställd efter den.

Det som jag försöker trösta barnen och mig själv med är att Dumle var nersövd när han dog. Han slapp ha ångest och att få ont.

Jag satt framför TV:n med Dumle i knät i söndags kväll. Han låg under en fleecefilt och mös och jag fick många pussar. A satt med Dumle igår morse innan hon skulle till skolan och fick även hon lite sista pussar från vår lilla älskling. Det känns bra att vi fick ett litet farväl var innan han dog.

Vi har varit och hämtat Dumle hos veterinären. Det kändes bra att få se honom och att klappa lite en sista gång. De hade lagt honom i en jättefin liten pappkista. Vi la ner varsitt foto på barnen och tre fina strån hö, som var det han tyckte allra mest om. Jag lägger ut ett par bilder sist i inlägget. Om ni inte vill se så kan ni undvika att titta där.

Våra marsvin har alltid varit väldigt tysta av sig, men nu när Dumle inte är här så är det väldigt tydligt att han hade en väldig massa ljud för sig i alla fall. Det kurrades på Kola allt som oftast och kluckandet när han utforskade större ytor var bara sååå charmigt. Men det ljud jag kommer sakna allra mest är när han hoppar in i hölådan och förtjust piper lite tyst för sig själv i ren, skär lycka...

Kola känns lite vilsen. Han tillbringar den mesta tiden i hölådan. Vid grönsaksdags så kommer han direkt, men han tar ett varv runt buren som för att tala om att "nu har maten kommit" innan han hugger in. Han skall få en ny kompis. Snart!

Hej då älskade lilla Dumlegris och tack för all glädje och kärlek du gett oss...